Linnea Johansson

Det är helt stört att man kan älska någon så otroligt mycket. 
Har suttit och bläddrat igenom min facebook, det känns som om jag kommer ihåg allt jag någonsin skrivit om min älskling. Från första dagen jag träffat honom till nu, det har gått så fort men samtidigt känns det som om jag känt honom i hela mitt liv. Det är så som det sägs, man vet när man hittat den rätta. Det känns liksom rätt, man vet att det är rätt. Att tänka "han är min" det får mig att rysa. Jag får någon konstig blodrusning. 
Som jag fick en bild igår utav han, jag kan inte sluta titta. I mina ögon är han den vackraste, snyggaste finaste människan som någonsin funnits. 
Han får mig att le, han får mig att skratta, han får mig att känna mig lycklig. Det finns liksom inte ord för hur underbar han är. Utan honom - hemska tanke - skulle jag nog inte överleva en sekund. Utan honom skulle jag vara luft, jag skulle inte orka längre. När jag är utan honom, det är så tomt så jag vet inte vad! Jag känner mig tom. 
Han har säkert tröttnat på att jag skriver vad jag tycker om honom nu, känns som det är det ända jag gör. Men jag vill försöka få fram i ord, även om det inte går, hur underbar han är och hur mycket han betyder för mig.