Linnea Johansson

Det känns så konstigt nu för tiden med hästarna. 
När jag har Sita och Fay då älskade jag att vara i stallet jag var där varje dag och ville aldrig åka hem.
Jag kunde sitta i boxen och bara kolla på dom i flera timmar även om jag inte kände mina fötter. 
Jag tjatade om att få åka till stallet oftare fast jag var där varje dag. Jag älskade dom där 
hästarna mer än mitt liv. Jag satte dom före i alla situationer. 
Det gör jag inte längre. 
Jag känner inte den känslan längre. Jag känner att det är jobbigt att åka två 
gånger i veckan ibland. Jag fryser och vill hem. 
Jag tycker om hästarna men det är inte längre underbart att ta in hästarna det 
känns inte längre i hjärtat när man kollar in i deras ögon. 
Jag vill bara åka hem. 
Dom ändå hästarna jag verkligen älskat det är Fay och Sita. 
Sen Sita åkte känner jag ingenting längre. Jag tycker om dom men
jag kan inte älska dom. Det känns som om det är därför jag slutat och bytt 
hästar. Jag hittar inte den känslan igen. Jag ger upp nu, jag kommer aldrig mer tycka om 
hästar så igen. Det kommer inte nya, det går inga mer tåg. Min chans är förlorad. 
Jag önskar jag kunde få den känslan igen. Jag vill tycka om att åka till stallet. 
Men jag älskar fortfarande Sita och Fay mer än mitt eget liv. 
Men jag kommer aldrig få se dom igen. 
Fan det här suger verkligen.