Linnea Johansson

När jag var nio år, alltså 2001 (eller om det var på slutet av 2000), så ville mina föräldrar flytta av någon dum anledning. Jag ville inte flytta alls, av någon konstig anledning trivdes jag med mina klasskompisar som jag nu är gladast i världens över att slippa trots att det gått 6 år. Mamma och Pappa ville flytta till Vallentuna. Och för att jag skulle vilja flytta så tänkte dom, som jag ser det, muta mig med en kanin. Jag hade så inte tackat nej och flyttat på direkten. Men så valde dom senare att inte flytta, varför har jag ingen aning om. Så jag fick kanin i namnsdags present (jag får presenter på min namnsdag också.). Kan ju tillägga att jag under hela min livstid tjatat om ett djur man kan gå ut och gå med. Så vi åkte till Fäboden och kollade, vi bokade en liten kille som inte ens var tillverkad.

Kommer ihåg exakt hur det såg ut där inne förut. Kommer ihåg när Gerd frågade mig om jag ville ha en hona eller hane, och förklarade fördelarna med en hane. Klart jag ville ha en hane. 
Sen i slutet av sommaren fick jag hem honom, vi hämtade honom i buren som inte finns mer. 
Jag kommer alltid minnas den dagen när vi gick dit och hämtade ut honom. 
Det var mulet och buren som stod där, där det inte står någon bur mer. 
Nusse hette min kanin, han var en dvärgvädur. Madagaskar manteltecknad. 
Jätte jätte fin, och min bara min. Han var snäll och mysig. 
Jag hade honom i 3,5 år innan han hastigt somnade in i buren. Ihjäl skrämd tror jag då hela buren var uppriven. 
Men samtidigt hade han ett hö strå i munnen. Och dagen innan hade han bara suttit och inte velat någonting.
Har inte en susning egentligen vad som hänt honom. Mest chansningar.