Mig + Hamstrarna
~ Att jag skulle börja gilla hamstrar, det var något jag aldrig trott innan. Jag fick min första hamster 2009. Fick honom av mina kompis Tina då hon inte blev av med ungarna hon fått. Fick även brorsan en vecka senare så dom kunde bo tillsammans. Tyckte om dom båda jättemycket. Första guldhamstern kom in hösten 2009, var inne på en rätt äcklig djuraffär i stan och kunde inte lämna honom där. Tyckte faktiskt först att han var stor, lång och lite läskig. Han hade kalla tassar, det hade inte dvärgarna. Jack fick han heta. Han ville inte bli rörd överhuvudtaget i början, det vände. Han var den gosigaste någonsin helt enkelt!
Mitt hamsteri tog aldrig någon riktig fart då, hade kaninuppfödningen och det tog tid och helt intresset. Jag hade kvar Jack och den första hamstern Alvin. Älskade dom båda. Det var inte förrän nu sommaren 2011 som hamster intresset kom igång påriktigt. Alvin hade precis dött och jag hade kvar gamla Jack. Köpte in lite nya dvärgar men dom var inte riktigt vad jag tänkt mig. Jag var inne på forum och läste och drömde om uppfödning på riktigt. Kaninerna kom liksom aldrig dit jag ville pga kostnaderna och platsen. Jag sålde dvärgarna och inne på forumet var det en tjej, hon som fött upp min Bedford, som tog sånna otroliga bilder på sina guldhamstrar. Jag var fast, jag måste ha mer guldar. Och en fotostudio. Ja, jag skaffade dom först och främst för att fota. Jag köpte min Bedford och min Chikasaw. Har aldrig ångrat mig.
Hösten 2011 fick jag min första hamsterkull. Egentligen var jag inte riktigt förberedd jag skulle ha tagit mellan Chika och Bedford men han var så ung och jag var väl lite för ivrig för att vänta. Jack fick agera pappa då. Men oj vad jag aldrig någonsin ångrat mig för det. Tvärtom. Jag fick mitt hjärta Cree i den kullen.
Ungarna blev över förväntan. Sparade en, som sagt Cree, och sålde av resten.
Ungarna blev över förväntan. Sparade en, som sagt Cree, och sålde av resten.
Nu är det starkare än någonsin, intresset. Jag går alltid in till 100% för saker. Kaninerna gick bara inte, hur mycket jag än försökte. Jag tyckter det är jättejobbigt att kaninlivet är lite över. Jag har ju tre stycken kvar men uppfödningsdelen. Hamstrarna är så mycket mer. Efter en kull med kaniner kände jag lite ångest och kom aldrig riktigt igång för det var så mycket och så svårt att komma någonstans på något sätt. Hamstrarna är så lätta att handskas med, det går att komma någonstans. Genetiken är lättare, dom kräver inte alls lika mycket uppmärksamhet och plats. Kaninerna fick jag jämt ångest över att dom aldrig fick vara ute typ dygnet runt. Hamstrarna vill inte det, dom trivs så väldigt bra i sina burar och vill bara komma upp en stund.
Det jobbigast att ha intresset för att föda upp djur, för det är det jag har inte bara djuret utan det är uppfödandet som är mitt intresse. Det är att berätta det för folk. Jag har alltid varit stolt över det, är såklart det nu med. Men det är folk som hackar på en, som tycker det är löjligt och som inte riktigt förstår. Det tär på en, det känns som om den ända som förstår mig, utanför dom som är i samma sits, är min pojkvän.
Det som även är väldigt jobbigt, med hamstrarna, är att folk tycker att dom är äckliga och fula med mera. Jag blir så otroligt ledsen när någon säger att mina hamstrar är äckliga. Det känns som om det går sönder något inom mig. För jag älskar mina hamstrar så otroligt mycket, dom betyder verkligen alldeles för mycket för mig. Jag mår bra av dom, dom får mig alltid på bra humör. Jag känner mig trygg i deras närvaro och så otroligt omtyckt. Kaninerna jag har nu gör jag det med också, kan aldrig tacka dom nog. Men när jag hade fler kaniner gick det inte riktigt att känna det. Men hur många hamstrar jag än har haft så har dom alla givit mig så mycket kärlek och man märker att dom verkligen tycker om mig. Att någon då säger att mina, faktiskt, bästa vänner är äckliga så får det mig att må så dåligt. Jag tycker det är så fult att säga så mot någon som älskar sina hamstrar så oerhört mycket. Dom personerna betyder ungefär lika mycket som luft när dom säger det. Jag tror inte dom fattar hur mycket det sårar mig.
Vill bara med denna text säga att jag vill aldrig vara utan hamstrarna, dom är en så stor del av mitt liv. Vet inte hur jag ska reagera om dom någonsin försvinner ut ur mitt liv. Varför dom verkligen betyder så mycket och är mina bästa vänner är för att jag känner inte mig direkt uppskattad av mina vänner. När man inte har tid, någonsin för att träffa sin vän kanske man inte bör vara det. Jag känner mig sårad ofta och jag har insett att jag ger upp på att försöka umgås på något sätt.
Jag vet aldrig hur jag ska kunna tacka alla mina djur för det stödet dom givit mig. Blå speciellt, han har alltid varit en sån där räddare i nöden. Finns alltid och han om någon kan visa hur han känner. Han är ofta explosiv och lite arg men när jag har kommit och varit ledsen och gråtit har han skuttat fram och satt sig i min famn och varit så bra bara. Älskar honom mer än ord kan beskriva. Mina djur är verkligen allt man kan önska sig. Tack för allt ni har givid mig älskade, älskade djur.
Tack för din kommentar!
